Jag hade en så underlig dröm: Jag hade blivit gammal och skröplig och spak, då min familj skickade iväg mig över stora oceanen till Peru, för att läka och reboota min arma kropp och vilsna själ. Här har jag försökt skriva ned hela detta ädventyr i holoversum, så gott jag kan minnas, för att dela med dig.
Ume - Barca - Lima
När jag så kom fram till Lima, två dygn sent, väntade där min lillebror och hans fyra vänner på mig. Det var festligt att ses, även om jag inte träffat hans vänner innan. (De hade alla rest redan i tre månader, från Nicaragua och nedåt.) Kändes väldigt lyxigt och tryggt att bli uppmött av vänner.
Redan nästa dag köpte vi biljetter och hoppade på bussen mot Cusco. En 23 timmars resa över Anderna, på mellan 3000-5000 m.ö.h. som faktiskt gick väldigt bra. Otrolig utsikt och natur!
Väl framme i Cusco var det mäktigt och kul, men kämpigt för mig. Det var en ganska galen omställning. Jetlag, temperaturen, höjden, superstark sol - jag kände mig inte särskilt hurtig.. Trots det, tre dagar efter vi anlänt, så var vi med och spelade fotboll i två timmar, mot hostelägarens vänner, och vann. Skitskoj! Jag var lyckligtvis målis dock, så fick ungdomarna sköta det mesta springet.
I min research hade jag kommit fram till att vi skulle åka till lilla samhället Pisac, 2 mil utanför stan. Vi bokade ett hostel, och hade två riktigt fina dagar där, med utflykt i bergen med den klara lilla forsen.
Vidare åkte vi sen i den heliga dalen. Åkte en sjukt läskig minibusstur så långt det gick, för att sedan vandra tre timmar till sista anhalten inför Machu Picchu. Kl 04:20 den 20:e april började vi vandra upp. Inte var det alltid lätt att hänga med i de 25åriga fotbollskillarnas tempo, jag fortfarande inte heller helt återställd (senare, efter tre veckor på över 3000m, kändes det fortfarande typ dubbelt så tungt att vandra..), och solen var int nådig, trots att det bara var typ 25 grader, men det var ju ett otroligt häftig sälle! Lika mycket själva platsen nästan, som byggnaderna. Att dom hade valt att bosätta sig på denna omöjliga och omöjligt vackra platsen! Sent på kvällen var vi tillbaka i samhället vi bodde i dagen innan, Ollantaytambo. Där stannade vi i en dag och återhämtade oss vid den stora ucayali-flodens strand.
Bolivia
Så var det dags för oss att åka mot Bolivia. Där gjorde vi en utflykt på Titicaca-sjön, spenderade en dag i La Paz, och begav oss mot Uyuni, och dess saltöken.
Vi kom fram till ökenstaden när det fortfarande var mörkt, men styrde snart upp en tredagars tour. Det var en dansk tjej som följde med också, som vi mötte där. Vi cruisade med land-rovern genom magiska, utomjordiska landskap. Minns att det kändes som jag drömde där och då. Det var riktigt mäktigt. Badade i varma källor, mötte flamingos, och åkte många mil.
Så, på morgonen tredje dagen, före solen gått upp, gav vi oss av igen. Vi åkte ut i mörkret, ut i saltöknen för att skåda soluppgången. Det var riktigt häftigt! Även fast vi inte stannade där marken var en oändlig helt blank vattenspegel, för att vi inte hade stövlar, och vattnet var iskallt. Men vi var där ett tag i bilen. Det var en minnesvärd soluppgång. Så åkte vi vidare till torr mark, gick ut och värmde upp oss efter nattens kyla och flamsade runt på saltslätten. Så tillbaka till staden..
Dagen efter åkte vi åt olika håll - gänget till Brasilien, och jag tillbaka upp mot Cusco, för att fira min förtioårsdag, på den behagligaste och tryggaste platsen jag hittat.
Solo
Nu hade jag ju andra planer - att göra seriös diet inför Ayahuasca, den stora djungelmedicinen, som kallat mig: bl.a. inget salt, socker, stekt eller friterad mat, olja, rött kött, mejeriprodukter osv. Men först födelsedagsädventyr! Jag skulle möta den stora medicin-kaktusen San Pedro (Sankte Per - himlarnas väktare, ja, ni vet).
Mötte två roliga typer på vägen upp till Peru, som båda blev peppade på vara med och äta kaktus med mig. Tillbaka till samma fors där vi var första gången i Pisac. Jag hade en fantastisk födelsedag! Medicinen ingöt kraft och hopp och glädje, och var liksom väldigt vänlig. Men efter hela långa dagen, och utan mat, var det skönt att vandra hem i skymningen när det började vara över, och äta lite.
Men sen blev det svårare. Att finna vägen att ställa om. Fastnade några dagar för länge på hostelet. Kollade hockey-VM, skötte kosten hyfsat. Gjorde en heldagstur upp i bergen med en skön snubbe från Azerbajdzjan. Men så kände jag att jag måste komma loss. Bestämde att ta en sista kaktusdag, och ta ännu lite till.
Det kom en rätt härlig amerikansk kille som ville hänga med. På plats igen vid den magiska forsen. Bredde ut mig på en filt i skuggan. Nu kunde man börja snacka om effekt. När det var som starkast var det nästan som att jag kunde kliva helt ur den vanliga världen. Och fortfarande var kaktus-anden bara så himla vänlig och god! Den var som en stor frisk luft i mig, som ett heligt vatten som sköljde mig ren. Och den var så full av kärlek.
Dock var jag ju igen inte själv, vilket höll mig kvar, på gott och ont. Vi hade superfina samtal om livet och medicinerna, men samtidigt kunde jag inte riktigt gå in i mig själv och göra det stora arbetet..
Nästa dag hängde jag med honom tillbaka till Cusco, där vi bodde på ett ställe som hade bastu. Mycket härligt. Så köpte jag mig en bussbiljett till Lima. Igen 23 timmar. Där köpte jag direkt en ny biljett till djungeln, Pucallpa, ett drygt dygn till. Dom hade överlag väldigt lyxiga bussar dock.
Djungel
Det var väldigt konstigt för mig att komma dit, på så sätt att jag mötte inte en person på flera dagar som kunde engelska. Svårt att förklara, ganska läskigt. Förstod bara inte riktigt var min plats var.
Dock fann jag den, via couchsurfing, och fick bo hos en tysk tjej som jobbar där. Då började jag kunna slappna av. Spenderade flera dagar på hennes veranda, och hade ett kök där jag kunde laga min diet-mat. Fann ett café som var som en träffpunkt kring Ayahuasca. Mötte också upp en kvinna som driver ett retreat, Los Cielos, och bestämde mig att åka dit, på en tredagars - två Aya-ceremonier + kambo (en grodgiftsmedicin). Men först följde jag en annan tråd.
Blev tipsad om en by fyra timmar nedströms, Pahuyan, som folk uppskattade att åka till för ceremonier. Så jag åkte dit i väntan på att retreatet skulle börja. Blev mottagen av guvernören, som jag också bodde hos (hans fru jobbar i köket på Los Cielos). Han var supertrevlig. Byn var liten, å full av glada barn som härjade och lekte. På kvällarna spelade alla vuxna volleyboll och fotboll. Typ alla barn och ungdomar och män hade fotbollskläder. Kvinnorna bar fortfarande sina traditionella färgglada kläder.
Och jag skulle ju va med på ceremoni! Äntligen! På kvällen kl nio tog guvernören med mig till maestrons hus. Han var nog över 80 och rätt skröplig, och höll på hjälpa en kvinna med magsmärtor när jag kom, men snart var det dags. Eller? Vi satt i deras sovrum, frun låg under ett myggnät och dottern under ett annat. Sonen som var 40-50år började plocka fram lite grejer och satte sig bredvid, och hällde upp ytterst lite medicin i en kopp till mig. Jag frågade om jag kunde få mer och fick lite till. Det var svårt med kommunikationen.. De drack båda också lite grand. Sen la vi oss ned. Vi hade ju inget myggnät, och lite var det som att det konstant studsade insekter mot mig, även om de blev färre efter vi släckte ljuset.
Jag hörde snarkningar. Det kändes som konstigt det hela. Jag hade ju blivit tipsad av två olika personer att åka hit. Snart började mästaren sjunga, och de andra i familjen stämde in. Väldigt vackert var det alltsammans, men det blev ju aldrig någon riktig effekt förstås. Efter kanske tre timmar stängdes ceremonin, och sonen följde mig en bit på vägen. Vi försökte prata lite. Nästa dag skulle två till vara med. Jag frågade om det var möjligt att få starkare då, "si si", svarade han.
Nästa dag var lite som en lång väntan. Men jag var orolig, förvirrad. Också hade jag fått ett pris, 350kr, men guvernören sa något annat? Jag hade inte så mycket kontanter med mig. Köpte en båtbiljett tillbaka till nästa morgon. Och så blev det kväll, och jag väntade på att klockan skulle bli nio. Sen vandrade jag över. Men ingen där? Ja just det, sonen sa nog "maloka" och pekade bakom huset igår när vi gick hem. Jag smög mig in mellan husen, och där var en annan byggnad. Men, jag hörde maestron sjunga.. Är jag för sen? Har dom börjat redan? Jag knackade på några gånger, gick in och upp på övervåningen. Kände mig lite dum som missuppfattat tiden, men blev hänvisad min plats. Sonen räckte mig en kopp och en flaska medicin. Ska jag dosera själv? Hm, ok. Tog en nästan full kopp, och lite till. Och la mig till rätta. Då gick han till de andra två besökarna, de hade tydligen inte tagit än.
Nå. "Nu kör vi! Medicinen, här är jag - hela mig!". Men redan efter ett tag anade jag att jag tagit för lite ändå, men visste inte hur länge jag skulle vänta. Dessutom skulle jag ju upp kl 06 för att hinna med båten. Så jag tog inget mer, och det lyfte som aldrig. Men trots det kändes det som att jag fick något, som en perfekt mjukstart inför vad som skulle komma. Och jag förstod också att dagen innan bara var deras sätt att känna av mig och så. Och när jag betalade, vid ceremonins slut, så betalade jag bara för en kväll. Tror hela denna upplevelse hade kunnat bli superbra, om vi hade kunnat kommunicera bättre. Jag hade stannat en tredje natt, och jag hade fått så mycket medicin att jag blivit nöjd. De var en magisk familj.
28:e maj - Los Cielos
Ja, det hände ju inte så mycket för mig i Pahuyan. Men ändå kändes det rätt på sitt sätt.
Tillbaka i Pucallpa bodde jag två till dygn hos Tina, via couchsurfing, (ett stort tack till henne!) och peppade inför mini-retreatet på Los Cielos.
På morgonen den 22:a plockades vi upp, jag och två sköna kanadensiska killar, av Sylvie som driver stället, hennes vän Georgina, samt Rocio - shipiboshamanen som jobbar och bor där. Nu skulle allt hända - det som var min stora långa dröm med att komma hit.
Vi körde ut i marken, en och en halv timma nog, på dåliga vägar. Det slutade med att chauffören körde fast i en stor lerpöl, trots sina 4wd, ungefär 300 meter innan vi var framme. Även fast fem bönder som bodde i närheten kom för att hjälpa oss, tog det två timmars klur och slit under solen innan vi kom loss. Nå, vi kom fram och gjorde oss hemmastadda.
På kvällen var det dags för ceremoni!
Allt kändes så bra. Vi fick blom-bad, och god mat. Nio på kvällen drack vi medicinen samlade i malokan, ceremonibyggnaden, efter Sylvies öppnande böner. (Det är en riktigt stygg brygd - som en stark sirap gjord av nedkokt sur-söt-bitter trä-lian som sägs innehålla nåt slags osynliga varelser som kan hela genom olika rörelsemönster och vibrationer, och några blad som innehåller ljus.) Spänd väntan i tystnad och mörker. Efter typ en timma kastade jag plötsligt upp. Okej. I samma veva började Rocio sjunga sina sånger.
När inget hände efter ytterligare en timma så bad jag om mera, men jag hann just så pass svälja så kom det upp igen. Okej, andas, tålamod.
Den ena kanadicken fick bra effekt. För den andra kom det igång när vi delade frukt efterpå ceremonin. Jag fick dock ingen effekt alls.
Nästa morgon - upp i ottan. Dags för Kambo!
(Enda gången jag fått det innan var väldigt intensiv - jag trodde jag skulle kvävas till döds, då jag liksom började svälla upp inifrån, men förvandlades till en groda och lärde mig andas genom huden, tills en gul grodformad klump av galla hoppade ur mig och det mesta släppe och sedan mådde jag som väldigt bra, i många veckor. Vital.) Så nu var jag både förväntansfull och lite skraj. Det är ju ett grodgift, från en groda som äter alla giftiga insekter i djungeln, och samlar allt deras gift i sina giftkörtlar som sedan mjölkas av medicinfolket i djungeln. Så det fungerar lite som ett vaccin, rensar kroppen och boostar immunförsvaret.
Först skulle vi dricka tre liter vatten. Det tog ett tag. Så satte jag mig vid Sylvie. Hon brände några hål, fem stycken visade det sig, med en liten glödande pinne, på min överarm, och applicerade grodgiftet. Jag satte mig på min plats, spyhinken redo.
Det började dunka i öronen, och snart började jag fylla hinken. Där kom gul galla, och grön, och skum och massa vatten förstås. Snart släppte trycket och illamåendet. Det där var ju inte så farligt!
Det var väldigt skönt att äta frukost sen. Och vila. På kvällen skulle vi ha vår andra ceremoni.
En kul grej var att det var en tjej som volontärade där, Kristina, som kommer från samma stad som jag. Lilla världen. En väldigt fin varelse!
Fina är dom förresten allihopa som jobbar och bor där! Två till shipibo-gummor (den ena, Alida, gift med guvernören jag bodde hos tidigare) som lagar den fantastiska maten och donar på. Även en karl och två yngre män som trädgårdsmästrar och gör olika slitgöra. Glada vackra människor!
Nå, jag hade dock börjat tvivla lite på det här med djungelmedicinen. Hittade en lonley planet och började skissa upp en rutt - drömde om bergens relativa svalka och klara vatten, dess kaktusmedicin och den godaste maten..
Så drack vi igen om kvällen. Lyckades hålla det nere längre denna gång innan det ville komma upp. Men åter infann sig mest trötthet och besvikelse. Och fantasier om den nya planen - svalka, spatsera i bergen, glass, gomat och gokaffe.. När jag gick och la mig kändes det ändå bra. Jag hade gjort ett tappert försök!
På morgonen var det dags för plant-bad igen. Sylvie kom och hämtade oss. Hon tog mig åt sidan och sa att hon och Rocio kände att dom ville jobba med mig och hela mig, att jag kunde stanna kvar på volontärsbasis, som vi hade pratat om tidigare. Mitt hjärta smalt lite, och jag sa tack.
Jag följde med in till stan, för att kommunicera med min familj. Bodde den natten hos guvernören och kokerskans barn. Gjorde internetbestyr och pratade med mina älsklingar.
Nu går vi på djupet
På morgonen möttes vi upp, och hämtade upp Georginas niece, Gaby, och begav oss åter ut i djungeln. Fantastisk mat som vanligt, olika slags blom- och växtbad, och en öppningsceremoni vid en brasa.
Nästa dag var det dags för Ayahuasca igen, men morgonen startade med att vi drack ett glas hiskelig tobaksjuice, som vi sedan sköljde ned med mängder av ljummet vatten. Tills allt kom upp igen, det gick ganska snabbt. Ingen höjdare, men heller inte så hemskt som jag förväntat mig.
På kvällen var jag laddad! Det var en så fin grupp kvinnor: volontären, som varit där i sex månader, Sylvie, Rocio, Sylvies vän och hennes niece, samt de två andra shipibogummorna. Och så jag då. Kändes som en ära att få vara med.
Vi drack medicinen. Väntade i tystnad nog en timme, så började Rocio sjunga sina icaros. Nån gång senare kastade jag upp. Bad om mera och det gick ned. Nu började också Sylvie sjunga och spela musik, vilket hon inte gjort innan, och det började minsann hända någonting! Men plötsligt tvärkom en stark effekt som fick mig att kasta upp igen, och sen kom det inte tillbaka.
Senare när ljusen brann på altaret och vi delade frukt och samtalade, så var det lite som att jag skämdes när jag åter skakade halvt nekande på huvudet åt frågan om jag känt något...
Några timmars sömn, så var det dags för kambo igen. Jag började morgonen med total diarré, vilket gjorde mig lite orolig att det skulle ske en olycka under grodgiftet. Så drack vi våra tre liter vatten, och jag var först redo. Jag tittade inte på vad hon gjorde, men det kändes onekligen som fler än fem prickar (visade sig vara sju).
Det började rätt direkt bli mycket intensivt. Jag började svettas något extremt, det bara rann och droppade från mig. Men spyans förlösning ville inte komma, och det bara stegrades. Försökte fortsätta dricka vatten och andas djupt, och till slut fick jag tömma magen, och effekten började avta. Gick sedan och tog världens skönaste kalldusch. Sedan frukost - vila - blombad - vila. Så dags för min femte ceremoni på nio dagar.
Det började som vanligt. Men jag bad verkligen om att inte spy denna gång, och om helande & magi & visioner. Drack min kopp och lade mig att vänta tålmodigt. Senare när Rocio började sjunga kom hon som vanligt fram till var och en, och jag satte mig upp för att ta emot hennes icaro. Men lade mig sedan igen. Jag hade som mest ont i magen och kämpade för att inte kasta upp. När hon kom till mig en halvtimma senare så orkade jag inte sitta upp, bara vände mig så jag hade huvudet vid henne. Lyssnade på hennes sång och masserade min mage. Då sa hon något, så började hon klämma på min mage, och kallade på Sylvie att tolka, och frågade om det gjorde ont när hon tryckte si och så - det gjorde skitont. Dom talade fascinerat på spanska och tryckte och gned på min mage. Jag försökte bara andas och slappna av, lita på dem och att smärtan skulle leda till något bra. Så förklarade de att jag hade haft fem knutar, vred? Och att de nu är lösta. Det kändes mycket bättre allting, och, vad hände?!
Där kom effekt, och det började komma riktigt ordentligt. Så till den grad att jag började minnas min värsta upplevelse med Ayahuasca, som var det utan tvekan hemskaste jag upplevt. Men så började Sylvie sätta en singing-bowl i vibration vid mig och Gaby som låg bredvid mig och också började få det lite stormigt. Konstiga, omöjliga vinklar uppenbarade sig, och min kropp började sönderdelas i delar jag inte visste jag bestod av. Jag fick verkligen kämpa med att liksom "hålla mig undan", inte vara i vägen, inte streta emot, medan medicinens ljus & kraft strömmade runt i mig. Men den ringande tonen från skålen gjorde verkligen magi, och tio minuter senare när den tystnade satte jag mig upp, all rädsla borta, och allting bara släppte, och tårar började välla ur mig. Glädje, tacksamhet, sorg. Så mycket sorg.
Tänkte på min älskade familj, min släkt. Så mycket kamp och smärta. Varför får inte de helas också? Vad kan jag göra? Så mycket smärta..
Så kunde jag känna närvaron av mina mor- och farföräldrar, som alla lämnat sina kroppar. Jag blev så glad att känna dem igen. Deras styrkor och rena hjärtan. De är så saknade. Hur skulle jag någonsin kunna bli så rak, så stark, så ren som dem? Men på något sätt måste jag bli det, minnas allt de lärt mig, och använda deras förtroende för mig till att tro på mig själv. Med mina erfarenheter och min kunskap må jag väl försöka ge lis till alla jag älskar och bryr mig om?
Jag vet inte hur länge jag grät innan det började släppa lite. Sedan blev det improviserad yoga-gymnastik och djupandning genom håligheter i min kropp jag inte visste jag hade, även långt efter ceremonin avslutats och vi delat lite frukt. Somnade till slut vid femtiden, efter att ha spenderat en del tid på toa. Vaknade sju av att jag var tvungen på dass igen, och vart vaken sedan dess.
Väldigt intensiv dag igår, känner mig ganska totalt utpumpad, även om det känts bättre sedan frukost. Lyckligtvis är det vilodag idag. Imorgon - ny ceremoni.
Tack, tack, tack för medicinen!
4:e juni. Sista dagen på Los Cielos.
I morgon bitti åker vi in till Pucallpa. Om vi nu tar oss härifrån. Det regnade ofantliga mängder igår.
I dag var dagen för San Pedro, men jag pallade inte - kände att jag var tvungen att äta och vila. Igår natt var sista ceremonin. Jag har haft diarré i över en vecka, och ont efter obehag i magen, men idag känns den så glad! Så och hela min varelse. Så mycket glädje och tacksamhet. Och sorg, i perfekt harmoni. Och en enorm lättnad.
Allt har varit så bortom ord att jag inte kunnat skriva något igen förrän nu. Eller, egentligen att jag inte velat kliva in i språket, för att inte bryta magin.
Men nu - det kan ju vara nyttigt för mig, för att hjälpa minnas, och kul för dig att läsa.
För tre dagar sedan hade jag det totala genombrottet. Det känns näst intill omöjligt att förklara, eller beskriva, men jag försöker.
Vi hade haft kambo på morgonen, som gick bra, var ganska lätthanterligt. Sedan en vila hela dagen. Jag kom till malokan vid halv nio och gjorde mig redo. Vi drack medicinen. En timma gick, och två, det hände inte så mycket. Jag satt upp och försökte att inte tänka, för att kunna höra och känna och se ordentligt, men det var svårt. Många olika slags tankar och minnen presenterade sig, men de kändes mest random.
Så var jag plötsligt tillbaka femton år gammal - jag och far besökte hans morbror. Han har två söner som jag hade träffat ibland när jag var liten, då de hade stuga vid samma sjö som min farmor och farfar. Jag kikar på fotona i bokhyllan och ser tre pojkar. "Vem är den tredje" undrade jag. "Ah, det är deras lillebror, men han åkte till Stockholm och blev hare krishna eller nåt. Honom pratar vi inte om", nästan viskade farsan, så inte deras pappa skulle höra.
Då hör jag Sylvie säga "hold that thought! I want you to go deeper there". (Och då tänkte jag på att han blev förskjuten, inte bara arvslös, men utraderad, jag kommer inte på ordet. Och så blev jag plötsligt så oändligt tacksam att jag inte blivit förskjuten. Inte av min familj och en stor famnfull finaste vänner. Inte i slutändan, trots att gud vet att de kunnat välja och vraka bland anledningar att göra det. De har liksom valt vara med på min resa, sedan tjugo år..)
Och så bara öppnade sig allt.
Sedan grät jag, tills sju på morgonen. Jag spydde aldrig, men jag fyllde min hink kanske fem centimeter, med slem och tårar. Jag besökte nog alla mina vänner och hela min släkt den natten, och jag färdades genom kosmos och olika dimensioner. Jag växte tills jag var en jättestor myskox - samtidigt som jag hela tiden strävade mot att bli så liten liten som möjligt. Ju mer jag sökte släppa min förståelse, desto starkare sköljde magin över mig.
Alla jag fick möta visade mig sina styrkor och sin skönhet, liksom för mig att spegla mig i och lära mig av. Så mycket visdom, och så mycket kärlek. Oändligt. Liksom sorgen och smärtan. Det kändes som att det aldrig skulle ta slut, men jag var aldrig rädd. Långt efter de andra delat frukt och gått till sängs satt jag kvar och masserade alla mina körtlar, hinnor, magiska punkter, min stackars mage, intog allehanda konstiga yogapositioner och mudras som kom till mig, och grät och grät i tystnad.
Jag gjorde mig själv till vatten - detta var sättet att bli så liten och mjuk och formbar, att jag kunde gå var jag än behövde, och så jag kunde hantera vilken kraft eller form jag än mötte. Jag såg saker kring hur vi måste förändras, för allt förändras, och följer vi inte med går vi under. Vi går förstås under på ett sätt också om vi följer med, vårt gamla jag, och det är läskigt och gör ont, att dö, men att streta emot är vad som verkligen skapar det stora lidandet och sjukdomen.
Jag är så välsignad som får ha så många fantastiska, vackra, omöjligt starka vänner genom mitt liv. Jag har dock inte varit värdig. Och jag har varit rädd för att lära mig deras hälsa och styrka och skönhet. Det är så konstigt. Hur vi flyr från helandet och kärleken. Vanhelgar det heliga. Vänder oss bort från de som vi älskar och som älskar oss. Att vi liksom är så rädda för livets skönhet, dess utomjordiska, omöjliga finurlighet, att vi av rädsla att bli tokiga, väljer sjukdom hellre än att våga se oss själva.
Inte mer nu. Nog!
Någon gång mot gryningen mindes jag en kul detalj kring det här med hur Ayahuasca sökte upp mig - inte bara att hon kom till mig genom att min bästa vän började hålla ceremonier, men jag mindes när han, i slutet av den magiska sommaren i Skattungbyn 2012, sa till mig "nu ska vi åka ut i skogen på retreat och dricka medicinen!", och vilket enormt motstånd jag satte upp. Jag bönade och bad, tror att jag t.o.m började gråta, och sa att "jag kan inte. Det går inte!".
Lyckligtvis är han starkare än mig, kära Farfar, och han gav mig inget val. Tack! <3
Likaså har jag haft så mycket motstånd och rädslor under dessa två veckor här. Ofta längtat djupt innerligt till att det ska vara över. Jag har inte i detta liv måst arbeta så hårt, vara så modig och stark, som under tiden här. När solen gick upp, och jag kände mig så uttömd och slut, så tänkte jag bara på att "nu klarar jag inget mer".
Men efter en dags vila var det igår dags för sista Kambon. Jag kände mig halvt livrädd, och såg när Sylvie la upp grodgiftet att det var många små pluttar. "Ska du ge mig fem?" sa jag ömkligt. "Nej, sju" sa hon och log. Mitt mod sjönk än mer, men jag litade på henne. Och det visade sig faktiskt gå rätt lätt och bra.
Sedan ceremonin igår natt. Jag hade noll kaxighet, men jag har ändå känt mig så fantastiskt trygg här och kunde luta mig mot dessa fantastiska kvinnor. Och kunde tänka att det var den sista. Sedan måste jag faktiskt inte göra detta igen, någonsin. Även om jag misstänker att jag kommer det.
Jag bad mest om lis och mjukhet från medicinen, och fick en väldigt lugn ceremoni och kunde somna med ro i hjärtat vid fyra i morse.
Och idag, ja, nu börjar nästa fas av denna inkarnations långa, underfundiga, välsignade resa.
Tack, tack, tack!
YOLF (you only live forever)
4:e junis kväll
När jag kom hit till det här paradiset, medicincentrat, Los Cielos - Himlarna, tyckte både Rocie och Sylvie att jag var alldeles för utmärglad och tanig, och måste äta så mycket som möjligt av den fantastiska maten. Och jag hade nog inte vägt så lite sedan jag var tonåring nästan, efter att i över tre veckor avstått från olja, salt, stekt mat, kött, mejeriprodukter m.m, vilket gjorde det väldigt svårt och tråkigt att äta ute, och sällan hade jag eget kök, vilket medförde att jag åt alldeles för lite. De tyckte jag måste äta upp mig och få igen min energi.
Hon gav mig då även ett te (en dieta) som jag skulle dricka klockan fem varje morgon. Det bestod av barken från roten som bär upp det största starkaste trädet i Amazonas - Chachawasi. Det skulle göra mig stark, öppna min bröstkorg och räta ut mitt krokiga jag.
Det är ju svårt för mig att veta just vad som gjort vad, i att jag känner mig som en ny människa, men jag har bara litat på deras vägledning här - och tänk, på något vis lyckades jag låta min lyckliga stjärna leda mig precis rätt, till just de medicinmänniskor jag behövde och som nog var bäst för mig, av alla på hela jorden.
Fast så har det ofta funkat för mig med? När jag lyckats kapa trossen och vågat segla iväg bortom orden och kulturen och karmat - jag har alltid blivit vägledd och beskyddad av krafter mycket klokare och klarare än jag. För var jag är just nu, och vem jag är, och precist vad jag önskade, och saker jag inte ens visste att jag önskade mest innerligt av allt att hela - tack för den sjungande stigen som till och med denna blinda luffare kan följa!
Fantastiskt! Dessa gåvor från naturen. Det är så lustigt, och fullständigt utomvärldsligt magiskt vad de kan berätta för oss, och hur de kan hela oss, från alla sjukdomar vill jag tro, som vi bär inför dem med det rena hjärtats ärliga bön. Tack medicinfarmor och mästergrodan och alla heliga växter och svampar och varelser för att ni kommit till oss! <3
