Här kommer inte än en uppdatering om livet, men väl en historia från 2011:
- - - - -
Här kommer en historia om en lång resa i sommras,
på kanske 60-80 toppisar med 3-4g Syrisk Ruta.
* * *
Det hade varit en högst händelserik sommar så långt.
Alla frön och plantor var i jorden. Skogsfesten & festivalen i byn just avklarad.
Hakan just rakad för första gången på tio år.
Några av mina allra finaste vänner hade samlats på gården,
och jag hade nästan släppt tanken på hur jag skulle ta mig till sommar-tinget i danmark, som redan börjat.
Det var två dagar efter festivalen, där jag hade gjort en stor urladdning på scen.
Som ett tremånadersporjekt just avslutat. Likasom två månaders odlingsbestyr.
Min vän Farfar och min vän Muhammed hade just färdigställt en väldans fin sweatlodge.
Farfar hade även tre vänner med sig från oslo, som jag inte kände sedan innan.
Men det var en magisk tid, festivalen hade lyft oss och svetsat oss samman,
och innan vi alla skulle dela på oss skulle vi så hålla en ceremoni.
Muhammed var den som hade toppisar i honung och även en mängd syrisk ruta,
vilken han var väldigt angelägen att testa i kombination.
Jag hade själv bara en erfarenhet av rutan, då jag för ca 10 år sedan kokade ned ca 3 gram frön
i vinäger, vilket jag lyckades trycka i mig, och hålla i en timma innan det kastades upp igen.
Enda effekt som jag minns det var ett jobbigt illamående, så jag var inte överdrivet exalterad.
Men profet som han är lyckades Muhammed med sin ro övertyga mig och farfar att det var dags nu.
Vi hade fastat hela dagen, och förberett ceremonin som skulle ledas av farfar.
Vi satt förväntansfullt samlade runt elden med alla stenar i, och försökte komma fram till vilka som skulle äta vad.
Mohammed mortlade ca: 10 gram ruta mellan två stenar, vilket han sedan slog in i tre paket av hallonblad.
Jag, han och farfar fick var sitt, prisade unviersums goda öde, och började tugga.
Jag föreställde mig bitterheten och illamåendet från sist, men det var helt okej att knapra i sig.
La all min tro på att "transubstansiera" det till magisk medicin.
En halvtimma senare så delade M ut var sin toppis&honungsboll till oss.
Störst fick vi tre, därnäst en mindre till F's vän T som aldrig ätit svamp förr,
och två små kulor till de andra två oslovännerna, som inte ville resa direkt, men vara med på ett litet hörn.
Med god humor och varma blickar bad vi våra böner och stoppade upp under läppen.
Det var en strålande varm dag, kanske kl 15, och vi hade nog alla varit nakna redan några timmar.
Så var det dags att träda in i svetthyddan.
Ja, jag hade som förväntat mig illamående egentligen, vilket aldrig kom öht.
Jag hade också varit lite ängslig för vad effekterna skulle visa sig vara av harmalinet,
föreställde mig som att de andra två skulle kunna läsa alla mina "oheliga" tankar?
Kanske satt vi två timmar och svettades, med F matande mitthålet med stenar,
och stenarna med en brygd av diverse natur från platsen, samt sina sånger.
Marken som först var lite kall och stickig blev mer och mer som ett hem.
Snart hade vi alla börjat smörja in oss i jord och gräs, medan vågor började skölja genom oss.
Ett litet extra öga höll vi på T, för att se att han hade det bra såhär första gången.
Det var bra med T. Som med oss alla.
Farfar, som har ett ben som är helt lamt från knäet och ned, och hade haft mycket värk i det senaste tiden,
hade lagt sin önskan i att hela detta.
Mitt i allt så hörde vi en motorsåg starta uppe på gården, kanske 50m bort.
Jag bara "ånej, hehe", men vad ska man göra?
Jo, krymplingen F reser sig upp, löper genom skogen, ber motorsågande vännen att
vänta några timmar, ränner ner igen med rispor på kroppen,
inser att han just löpt och inte längre har ont och bara vrålar ut sin kraft.
Jag ler.
Tillslut började vi en och en lämna hyddan. Jag var hemskt sugen på att röka av charrasen, och var kanske först ut.
Jag gick till jordpipan som M hade konstruerat, och började baka iordning en god kopp.
Så kom M. Sedan kom F och de andra och slog sig ned.
Jag frågade farfar, "Hur är det med den här då?" och la handen på hans lama fot.
Tar bort handen, och plötsligt bara reser sig hans "mellantå" typ rakt upp, och sedan tillbaka.
Han började yla, så jag trodde han hade ont, men när jag såg honom i ögonen
insåg jag att han ylade av glädje. Tårar. "Såg du!?" sa han, och verkade helt salig.
Vi tände jordpipan och delade under tystnad.
Vi satt kvar ett tag jag och F och började prata lite.
Det var som att vi sa vart annat ord, på samma meningar. Väldigt lustigt.
Så kommer M springande på alla fyra, stannar upp och säger "jo!" och ser väldigt lustig ut.
Sen rände han tillbaka till elden. ( han berättade senare att han visste exakt vad vi pratat om,
och sprang till oss för att få det komfirmerat, och jo ; )
Vi var alla saliga och nakna och insmorda i naturen.
Vi hade kokat ännu en brygd för att kasta på de heta stenarna,
mest blåbärsris, gran och björkblad tror jag. Mycket björk, det var som en såpa.
Men eftersom att vi hade "bastat" färdigt förvandlades denna brygd till ett medicin-te som vi drack upp tillsammans.
Jag resonerade att det nog var bra att tvätta insidan av kroppen med.
Vi hade eldat igång ett helt badkar med vatten som vi så småningom svabbade av oss med,
och så smått började vi klä om oss med filtar och så.
Inte många ord behövde sägas, men det fanns en väldigt vacker kommunikation likväl.
Någon gång skulle vi börja laga mat. Vi hade en hel del frukt som vi försökte äta, men det gick inte ner särskilt mycket.
Vi började disskutera vad vi kunde göra av våra råvaror, såsom vitkål och ägg m.m.
"En omelett!" tyckte någon. Och så började vi steka lök och fixa,
och i med äggen, och krossade tomater? Och så småningom ett helt upphackat vitkålshuvud? M.m. m.m.
Senare i den ljusa kvällen kom några andra vänner på besök, och vi sa "stanna och dela maten med oss!"
Då kom någon på att vi skulle göra chapatis också.
Efter ett tag började vi göra mini-calzones, fyllda med "omeletten", som nu var en gryta som puttrat i sådär sex timmar.
Kanske tio timmar efter vi började laga, fick vi tillslut avluta med att dela en fantastisk måltid.
* * *
Någon gång under kvällen bestämmdes att vi alla, utom Muhammed, skulle åka tillsammans
till tinget i danmark, vilket vi gjorde nästa dag, i oslofolkets bil. Där utövade vi mycken medicin,
och där fick jag kanalisera så ofantligt mycket kärlekskraft, som aldrig förr!
Där bygde jag en trädkoja, och mötte Kaosgudinnan inkarnerad, vars tjänare jag varit sedan dess.
Efter två-tre veckor på tinget åkte vi över till svearnas land igen.
Farfar köpte en husbil och äventyret fortsatte, via byn där vi hämtade folk och utrustning,
till Urkult, där vi serverade "be-fri-ande-mat" gratis till folket hela helgen,
skapade ett slags heligt rum mitt i förödelsen, och fick mycken uppskattning och glädje för det.
Vidare, och äventyr, och vidare, och tillslut var det dags att säga adjö i början av september.
Jag är oändligt tacksam för denna sommaren som var.
Och ser denna ceremoni som nyckeln till att det blev så mycket magi.
* * *
Det var så lustigt då hur jag upplevde effekten av rutan, i komination med svampen.
Istället för, som jag trodde, att vi skulle "läsa varandras tankar",
( detta hade jag som fått för mig utifrån att harmaline ursprungligen döpts till telepatine )
så var det mer som att vi hade en gemensam tanke, ett gemensamt medvetande.
Det räckte egentligen att vi såg på varandra för att kommunicera.
Men det fanns egentligen inget att kommunicera mer än glädje, lycka och tacksamhet.
Men när vi talade så var det just som att vi redan visste, som att vi talade ur varandras munnar.
Mycket mycket god medicin.
* * *
Ja, jag försökte som komma ihåg allting, men det går ju inte att fånga i ord förstås.
Tänkte att detta kunde vara intressant dels för att jag inte läst så mycket här om
"svampahuasca" eller syrisk rut-aupplevelser, dels blev jag inspirerad av tråden [på MM]
där någon frågar om "vad vi kan ta med oss från våra resor", där jag ville svara.
Men jag har svårt att förklara helt hur jag tänker där.
Kanske att detta förklarar lite hur jag tänker angående det?
* * *
Tro, Hopp & Kärlek!
Kära medresenärer!
Mot en ny framtid, låt oss
finna den magiska vägen igen, och igen!
Vi ses där ¤
- - - - -
[en uppföljning:]
Det lustiga är som att ju mer man söker fånga i ord, ibland skingrar det just den "magi",
eller så, man talar om. Jag har ända sedan början av min psykonautiska bana haft en stark
"spirituell" förklaringsmodell. Eller, jag har upplevt vad jag uppfattat som Magi, och varit
nöjd med att inte förstå bättre. Sedermera när jag tillbaka i hemstaden på egen hand skulle
fortsätta detta utforskande, försökte jag av olika anledningar börja förstå och förklara allting,
vilket hindrade denna magi i mitt liv.
Jag minns som när det vände igen. Vi hade haft en ploj-fotbollsturnering i stan, kanske 2004,
och jag kom hem till lägenheten helt utpumpad. Hade planerat äta svamp den kvällen
men tänkte att jag nog var för slutkörd, hade ju som ingen energi kvar.
Då tänkte jag att ifall jag skulle låta bli att försöka fånga/förstå något öht, kanske det skulle fungera.
Så jag sa till mig själv, att det var ett slags medicin, ett balsam, jag skulle dricka detta svamp-te,
och sedan bara låta det göra sitt jobb och inte "lägga mig i".
Det var nog första gången jag hade en helt positiv resa på egen hand.
Och så fortsatte det.
Detta förhållningssätt har, de tider jag kunnat leva i det, gett mig många olika erfarenheter av
att vara "vägledd", "beskyddad" osv. Har tagit mig till platser och möten jag aldrig skulle funnit annars.
Tagit mig ur knipor, ut ur "babylon" och faktiskt väldigt nära mitt "drömliv",
alltså typ sago-likt självhushållande kollektiv i skogen med vackraste vänner. Bl.a. (bla bla)
Så jag ser det kanske mer från andra hållet?
Att det handlar om en frigörelseprocess. Inte en läroprocess egentligen.
Att det jag får av svampen är en energi, en kraft, som vibrerar sönder vad som bundit mig.
Kanske ett överlämnande av sig själv till "ödet", "den stora själen" eller så.
De bästa tiderna i mitt liv har jag upplevt att jag inte själv är "ansvarig för".
Jag skulle aldrig kunna skapa något av det själv. Inte ens i min fantasi.
Om jag skulle välja själv skulle jag typ välja knark och porr och glass.
Och bo hemma hos mamma
Om man istället försöker se vad svampen har givit en, i efterhand,
alltså inte själva upplevelserna, utan hur den har förändrat en, och "väglett" en,
kanske man får ett bättre hum om vad den kan, och vill, användas till?
Jag har, efter tolv års utforskningar, bara skrapat på ytan, det vet jag.
Jag vet också att Allt är möjligt, att vår trosuppfattning skapar världen,
att vi kan offra vår tro och oss själva till en "högre makt", till själva Vägen,
och så få uppleva kärlek, nåd, lycka, synkronicitet, magi, enhet. Allt det där som vi drömmer om(?).
Har längtat länge efter dagen jag skola börja på allvar bruka potentialen i medicinen.
* * *
- - - - -
Nå, så kunde det gå till förr.
Hur det går till nu ber jag att få återkomma med.
Men tiden är vår vän, inte vår fiende!
Och livet, vår kära gåva..
Hälsa till er alla(h)! ¤
/ Myskox
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar